pernoe

[nej... det handlar inte om underkläder.... den här gången i alla fall]


det är förmodligen ingen här som vet sedan tidigare... men jag är i alla fall född & uppvuxen inom mormonkyrkan (ja, den kyrkan som de flesta tror tillämpar månggifte, men som i realiteten inte tillåter det!)... när jag var omkring 16 bestämde jag mig för att ta en paus - & den varade i tio års tid! nu har jag varit aktiv i kyrkan igen i nästan ett år... har passat på att friska upp minnet & försökt lista ut var jag står i min egen tro....... just som det kändes som att jag hörde hemma i kyrkan hamnade jag här - i min troskris..............

jag tror att det som ställer till det för mig är att jag har en väldigt stark tro på en gud (eller skapare eller något likvärdigt) som älskar alla människor, oavsett fel och brister (och synder, om man så vill)... jag tror att människan har fått handlingsfriheten som en gåva, & att gud respekterar våra beslut även om han (/hon/den/det) kanske blir ledsen när vi inte väljer det som är till vårt eget bästa... det är denna tro som jag har klamrat mig fast vid när jag har varit i kyrkan också... & för det mesta innebär det inget problem alls (har åtminstonde inte gjort det för mig - kanske beror på hur bra filter man har - hörsel- & känslomässigt)... men... jag har försökt studera mormons bok samtidigt - den boken som delas ut till samtliga undersökare... mormonerna har större tilltro till den än bibeln ...det jag hittar där är inte min gud... utan jag får intrycket av en straffande gud som lätt vredgas & som ska fruktas... dessutom finns det åtminstonde ett par ställen där de rättfärdiga dödar andra som har valt att gå en annan väg, men utan att jag kan se något som skulle kunna rättfärdiga att man tar någon annans liv enbart därför att de inte har valt att använda sin handlingsfrihet i enlighet med kyrkan... nu kan detta givetvis vara missförstånd från min sida... kan hända att jag har missat/misstolkat något i texten.... men jag kan verkligen inte se det....

*suck*

monty python är helt enkelt bra...

stressen har lagt sig igen... skönt... allt som återstår av den nu är att jag fortfarande kan bli illamående när jag äter frukost.... får ta det jäkligt lugnt! (har haft magkatarr en gång i tiden, så när jag väl blir riktigt stressad sätter det sig direkt i magen... & för min del innebär det en väldigt känslig morgonmage)


& hösten har verkligen gjort sin stora entré! jag varvar suckandet över tungt grått väder, ofattbara vindar & pölar i skorna (har hål... måste byta ut dem snart) med god varm nyponsoppa, varm choklad, mysiga filmkvällar & (inte minst) mys med älsklingen i en mjuk varm säng medan regnet smattrar mot fönstret... då känns hösten faktiskt inte illa alls!

nu ska jag bara lista ut vad jag ska göra för skoj på torsdag....

magen knyter ihop sig, likt en knuten näve.... spänner.... trycker.... blir hård som en sten......

pengaprobem är aldrig skoj.... särskilt inte när man står där med sina skulder... avbetalningar... bindningstider... hade det bara hjälpt att sucka riktigt högt, tydligt & uppgivet så hade mina problem varit över för länge sedan.... men så lätt ska det ju inte vara... istället genomlider man de fysiska tecknen på stressen samtidigt som man försöker att inte oroa sig - problemet är ännu inte helt & hållet ett faktum & vad nytta gör det förresten att jag oroar mig just nu... det är väl i så fall bättre att se till att ta hand om mig själv & samtidigt göra mitt yttersta på jobbet så att de vill ha mig där så mycket som möjligt, så att man kan dra in fler stålar.......

hur är det förresten tänkt att man ska kunna överleva på socialhjälp??! (är ännu inte där... låter dessutom som om att mina få kronor i månaden är för många för att vi ska kunna få hjälp, trots att de förmodligen inte räcker till att betala allt (jobbigt att socialen inte bryr sig om räkningar, avbetalningar, bindningstider.... allt som kan hamna hos kronofogden & förstöra för framtiden)) ...har sagt detta många gånger till så många olika personer, men det tål att upprepas (åtminstonde tills man med säkerhet vet att det har blivit någon ändring).... jag känner ett par som för några år sedan blev tvungna att leva på socialhjälp... de fick ett tillfälligt boende & checkar till mat - enbart mat, absolut inget annat..... INTE ENS TOAPAPPER!!!! fattar inte hur socialen tänkte där.... det borde vara obligatoriskt att inför en anställning på socialen prova att leva en vecka eller två (en hel månad skulle de nog aldrig gå med på) så som man tvingar folk att leva när de får hjälp från socialen... då hade man kanske kunnat mötas av lite mer empati, om inte annat....

det är faktiskt inte alltid man själv har valt sin beklagliga sits!

ibland har man dagar som igår
helt underbara!

nu känns det som om att det har blivit dags att kasta ut en bön om hjälp till mina kära läsare..... häromdagen när jag pratade med brorsan kom jag att tänka på en kort tecknad film (kan vara något i stil med tom & jerry, silly symphonies eller liknande...)... försökte förklara för honom, men han fattade ingenting... (ibland kan man undra om vi verkligen har delat barndom, men då får jag ju påminna mig om att jag faktiskt är nära åtta år äldre.... han kan ju inte rå för allt fantastiskt som han missade under den tiden...)

hur som helst..... de få fragment som jag har kvar av kortfilmen i mitt minne är huvudpersonens fötter som förvandlas till rötter som tränger ut genom skorna.... så småningom har hela personen blivit ett träd.... & så vill jag att det ska förekomma något ljud, som en hackspett och/eller kanske termiter.....

några klockor som ringer??? alls??????

ojdå... vad tiden flyger!!! (eller som en kompis säger - tiden är rolig när man går fort ;-D )

idag har svärfamiljen varit på besök - älsklingen fyller ju jämt på måndag!!! (dags att bli vuxen :-O ) ...go' mat blev det - svärmor lagade & jag assisterade... mums för kassler på bädd av purjo & krossad ananas & med täcke av grädde med chilisås..... därefter hade vi en cheese cake stående på köksbordet ett kort ögonblick innan hela var uppslukad av glupska matvrak *ler brett & INTE ALLS skyldigt* inte ofta man ser en hel tårta försvinna så fort..... (vi var ju ändå inte sååå många som skulle dela)

en riktigt underbar dag.... inte illa när besöket liksom ramades in av kvalitetsmys med älsklingen

vet att jag är lite slarvig med bloggen... men tanken är väl ändå att jag ska skriva när det passar mig, inte att jag ska anpassa mitt liv efter bloggen..........

hur som helst... i torsdags tränade jag igen (har varit riktigt duktig & tränat 2-3 gånger varje vecka!)... men den här gången kände jag mig riktigt seg.... på de sista maskinerna orkade jag inte ens lika mycket som de senaste träningspassen..... älsklingen tänkte först att jag redan har börjat gå back eftersom det hade gått en dag längre mellan passen den här gången, jämfört med tidigare..... jag tänker istället att det antingen beror på att detta har varit en tuff vecka med extra mycket jobb & sämre sömn..... ELLER så kanske jag har nått en sorts platå - i början har jag varit entusiastisk & energisk, men nu har jag nått en punkt där det är dags att visa vad man går för - ge upp eller bita ihop & ta sig igenom det jobbiga för att sedan få njuta av resultatet.......

någon som varit med om detta???

känns som om att det börjar krypa närmre inpå en igen... barnlängtan!

överallt kommer de gående... magarna... ibland undrar man om det bara är jag som kan se dem... men syrran har försäkrat mig om motsatsen (å andra sidan kanske hon rent av har börjat längta efter en småtting till??)... några vänner utannonserade sin graviditet för ett tag sedan... då stack det till lite grann i hjärtat.... kusinen som precis har gift sig avslöjade ännu en graviditet (ännu närmre inpå.... ett större stick!)... inte ens hos frisören går man säker (fast, å andra sidan brukar väl frisören ses som skvallercentrum nummer ett, så där kan man väl egentligen inte räkna med att få fristad) - hon väntar också småfolk! så inte nog med att barnfabriken står stilla hos mig... nu kommer min frisör att gå ner i timmar, så jag måste klippa mig någon annanstans!

buuäää!