ont i öronen
häromdagen, promenerandes i iskalla vindar på malmös gator:
jag håller på att tappa känseln i öronen.... VAD DET GÖR ONT! ...det känns verkligen när man inte längre kan känna med öronen... man brukar ju känna så mycket med dem annars...
logik på hög nivå, eller hur?
i efterdiset av hp7
nu har jag ÄNTLIGEN sållat mig till dem som har sett harry potter 7 (första delen, givetvis)...
gick hem från bion som i ett känslomässigt dis... konstig känsla... hade mer än gärna suttit kvar & kollat på andra delen direkt (med en minimal paus för toabesök :-S )
filmen var jättebra, men väldigt mörk... & jag kan känna att jag är i behov av ett ordentligt avslut, för att stilla känslostormen inom mig... det finns säkert någon därute som förstår hur jag menar, trots att älsklingen här hemma aldrig kommer kunna förstå fullt ut..... jag har alltid varit en sådan person som sugs in i filmen (förutsatt att den väcker mitt intresse förstås) - när jag kollar, riktigt kollar, på en film så är det som om att omvärlden försvinner en stund.... filmen blir stundens enda verklighet (det är nog även därför som jag inte är så värst förtjust i slasher-rullar... (rysare som jag har växt upp med och som jag kan både inantill & utantill går dock bra av någon anledning))
mamma har berättat för mig att redan när jag var en liten bebis så spelade det ingen roll vem som gullade med mig, eller hur mycket.... om tv:n var på i min närhet så var det den som var mest intressant!
men visst är det fascinerande att kunna träda in i en annan värld...
om än bara för en liten stund?
